Jag vet inte riktigt var jag har mig någonstans.
Jag far och flänger i tankarna och har ingen riktig ordning och reda där. Naiv, splittrad, förväntansfull, ledsen, glad, förvånad, trött, pigg, långsam, hetsig, obekväm, nöjd och fundersam. En aning lost. Till och från blir jag helt nere p.g.a. Oslo och andra stunder blir jag lite förvånad att jag påverkas så stark. Jag vet ju att så mycket ont sker i världen varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Är det för att det är nära? Är det för att en av mina bästa vänner bor där? Är det för att det var så himla ont och onödigt?  Är det för att jag påminns om allt det jag antagligen och egentligen blundar för?

Ibland när tråkigheter nämns nickar man bara med och instämmer att händelsen var oerhört tragiskt och återgår till sitt kaffe som om man var alldeles kallhjärtad. Ibland blir jag så besviken att jag tycker varenda människa är dum, dum, dum och bara vill låsa in mig i min lgh och inte komma ut. Skäms över att vara människa. Lite mera skin på näsan, kanske skulle behövas? Eller vad skall man göra? Vända empatin? Uppdatera sig dagligen om alla orättvisor? Vända andra kinden till? Vänja sig? Skänka pengar? Hur väljer man? människorna, barnen, djuren eller naturen? Uh. Så bortskämd som man är borde det ju inte vara ett problem, så sitter man här och känner sig hjälplös fastän det är allt man inte är. Man har familj, mat, vänner, hem och alla tusen andra plus för att kunna leva. Och så existerar man mest och önskar sig finare hår och vitare tänder. Hyckleri.