Sedan lättade det. Trots att man nästintill kunde se den spänning som låg i luften på jobbet.
Trots den uppsägningen som till slut kom. Trots att kontot krympte för var dag som gick.
Och trots att vintern höll sig kvar så länge den bara kunde.

Jag behövde inte anstränga mig lika mycket för att gilla läget. Jag förstod att den isande
vinterkylan sårade oss alla. Att vänner och familj är som balsam för själen genom

att bara vara och fråga om man vill ha en kopp till. Genom att göra matlådor åt
en och köpa riktiga skor när man själv gått runt med blodiga små tår en vecka för

länge. När vännerna skrattar i flera minuter på ens golv och bjuder på cigg för
femtielfte gången utan att ge ifrån sig en enda suckning. Att ringa en signal
när den kommit innanför dörren en lördagsmorgon efter vin och dans.

Att få åka tåg, buss, flyg alldeles för många gånger på ett halvår och fortfarande älska det.
Och upptäcka att tidtabeller är en så himla smidig uppfinning. Att upptäcka det roliga
med att skapa, förändra och göra om hundra gånger om, utan att upptäcka att man nu
har suttit framför datorn i 8h och att ens lägenhet inte har blivit städad på tre månader.

Helt plötsligt blev livet lite enklare och lite roligare. Och lyckligtvis blev min senaste
resa så himla rolig med oregelbunden sömn, massa klappar på Elins arm om att

jag är här, hon bor där och inte, inte vilja åka hem. För många uppdateringar om hur
min solbrända rygg mår idag, allt man vill hinna med och tacksamma ord för alla

billigare middagar man fick njuta av. Inte en enda argumentation fanns på kartan.
Allt bara flöt på. Inte ens en stormig tur till havs.

Ja, helt plötsligt flöt livet på och att 2011 skulle ha en

bitter eftersmak känns numera som ett minne blott.