En sådan där dag när man har lite presetationsångest över att leva. Vanlig måndag.
Eller kanske inte vanlig men händelselös. Kanske inte händelselös men grå.
Kanske inte grå men förglömlig (ett ord vi anv jämt. Ingen vill väl anv den eng varianten...).
En sån dag där jag känner att jag inte vill ta tag, blir arg på regnet och försöker lura mig själv,
att när jag hittar en riktigt Jules-topp blir allting jättebra. Balans. Helt skevt perspektiv.

Så himla fjantigt, men så känner man sig så grå och korkad. Varför gör man så?
Som när man tänker "det var dumt gjort" och sekunden efter så var det ingenting mer med det.
Och sedan när man tänker "nej, usch, vilken dålig människa jag är". Så är det som om man har sagt
det med stora bokstäver i sitt huvud och tanken bara håller sig kvar och ekar som det bara gör i stora,
tomma slott. Nä, om man skulle ta och utnyttja google för att hitta sin lyckopillers-topp.

Eller skylla allt på regnet. Allt är regnets fel. Fastän man inte blir mer än blöt.

Dumma, dumma regn.