Tänk att träning kan vara så sådan stor del av ens liv trots att man inte tränar? 
Bara tankarna av att man borde träna eller vilka konsekvenser som kommer av
att man inte tränar eller att behöva förklara sig varför man ser ut som man gör

tack vare någonting annat än den disciplin och motivering som tar andra människor
till gymmet. Behöva be om ursäkt för att någon annan går 5 ggr i veckan medan
man själv inte gör det.

Låta någon imponeras och sedan dra blicken upp och ner längst med ens otränade
kropp och godkänna den ändå. Som om det var i den människas rätt att avgöra om
min kropp duger eller ej. Min kropp är inte skapad för att bedömning. Min respekt för
den som bedömer och gratulerar minskas i samma stund. Det är ju en komplimang.
Tänk vilken tur du har som har en sådan kropp och inte behöver träna.

Tänk om jag önskade mig den turen att min kropp, vältränad eller ej, inte blev bedömd.
Tänk om jag drömde om att ha en stark och hållbar kropp. Tänk om någon tyckte jag
var trevlig istället.

Tänk om jag är allra mest tacksam för att min kropp är frisk.