"Att älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan".

Det ärr ett av mina favoritcitat (Jag är en samlare på ord). Och om jag gör. 
Beundrar så många att jag inte vet vem jag skall välja här...

Mina starka vänner, Människor som kan dansa, Raoul Wallenberg, min mamma,

människor som flyttar till andra länder, människor som överlever, människor som

hjälper andra, de som vågar älska, kockar, egenföretagare, de som väcker tårar till

liv genom film, genom böcker och genom blickar, konstnärer, Människor som kan få en

att skratta. Ja, ni ser. Hur skall jag välja?

Så jag nämner en kär liten (nåja) idol som har imponerat mig år efter år efter år.
Madonna.

Det började väl någonstans strax innan små stjärnorna i vår stadspark.
Som den lilla modiga teaterapan jag var, skulle jag självklart vara med.
Jag älskade adrenalinkicken och fjärilarna i magen man fick av att stå

på scen och att vara i centrum. Så med blonderade lockar, knallröda

läppar och perfekt målade Madonna-ögonbryn, gjorde jag entré på scen,
framför en mängd människor med låten Vouge.


Efter denna stund har Madonna alltid varit helt fantastisk i mina ögon.
Sådan pondus, sådan närvaro, sådan disciplin och sådan talang.
Album efter album har hon skrivit låtar som har nått mitt hjärta varje gång.

Musik som vägleder, ger tröst, ger mod och ger hopp.
Push, Ray of light, frozen, little star, die another day, 
what it feels like for a girl, Express yourself...
Älskar nog alla album och hur de kan ge mig 
Lite extra självkänsla. Hennes ord känns så

autentiska för mig.

Så när hon väl kom till Sverige 2009 så var det givet. Jag var bara tvungen att se henne

- jag måste se henne! Och ja, trots regn, åska och alldeles för kalla fötter så kom uppehållet.

Och så gjorde Madonna entré  på scen, framför en mängd människor med låten Welcome to the

Candy Shop. Hela showen var helt magisk och när hon uppträde med Vouge började jag

storböla. I just den stunden kände jag bara hur imponerad jag blev av allt. Vilken stor

förebild hon ändå var för mig, hur jag älskar upplevelser som dessa och hur jag bara insåg

att jag på något vis vill kunna få en annan människa att känna som jag gjorde då. Kunna

förmedla en känsla genom just alla sinnena med hjälp av rörlig bild. I den stunden var det

som om jag visste jag ville göra musikvideos. Att jag verkligen ville göra film. Eller att jag
ville skapa känslor.

Även om jag inte vet hur, eller tror tillräckligt, eller ens tänker på det fullt ut.
Så var den en sådan fantastisk känsla. Att få känna hopp.



Åh, helt plötsligt kändes Madonna som helt rätt val.