have was once among the things

- Epicurus

...And there's the not soo smart ones...

Och 3 sek efter känns det genast bättre. Att jag drar mig så för att

lätta på trycket här och sedan när jag väl har gjort känner jag ju mer

puuh än pfft. Skall nog ha en liten kategori "gnäll och stön".

Så jag alltid kan få andas ut.

Någon kan ju föresten tycka till om den vill. De flesta brukar ju gilla att

lägga sig/tycka till/förbättra etc so go ahead! Om jag enbart skall skriva

om keso, "poor me" inlägg eller enbart stulna bilder fr sthlmstreetstyle

och tumblr...? (Jag är ju fortfarande lite blyg så än så länge får ni bara

bilder på mig en gång i halvåret typ, hehe). Något annat som är mer bu

eller mer bä? Seså, jag vet att ni är typ 5 st som läser (Hej Anna-Sarah)

och jag vet inte heller hur man stalkar IP-adresser ;)

Men iallafall tillbaka till poängen, jag hittade ju även detta inlägg

och tyckte det var lite roligt. Förstår känslan även om jag själv känner

mer "oh, jag vill också" än "varför får hon och inte jag". I mitt fall vet jag ju

att ev. helger som "spontanresa hit och dit" numera ersatts av "Sova 15h, äta,

sova 15h helger" istället. Fantastiskt glamoröst och rätt så självförvållat. Hehe.

Så då lever jag på "resebloggar" istället. Jag saknar t.ex. Rachel Brathens

blogg sjukt mycket <3 Mycket vig yogakvinna som har ett galet stort, glatt

leende och lever i Aruba. Räddade hundar gjorde hon också.

Men jaja, Om ni märker att hon bloggar igen på t.ex. Nyheter24

så hojta till. Som ni brukar så duktigt i kommentarfältet. haha.

Justja, Jag är rätt så sarkastisk av mig. 
Om ni inte redan har anat det =P
Hehehe.

Alltså nejnejnejnejnejnej på denna måndagen. Mök. Torr hy, trötta

och röda ögon, inte sugen på min mat, gjorde ist "kvällsmat/snacks" på:

alldeles för söt(??) avocado och alldeles för söt (!!) fun light. Mina smaklökar

gråter än och hoppas på att jag antingen skall gå och kräkas bort smaken,

dricka äpplete istället eller borsta tänderna redan nu. Lite irritation på folk också.

Detta kanske inte är min väg alltså. Jag trodde nog det och alla andra också

men det roliga försvinner mer och mer. Är jag bortskämd? Är det hösten?

Är stressen? Är det missförstånden? För om det inte är det här vad är det då?

Och jag kan som vanligt inte förklara alls (Så utifrån Einstein är jag nog helt

pantad i huvudet om man utgår fr detta citat eftersom att jag aldrig kan

förklara något).

Här trodde jag att socialpsykologin skulle hjälpa mig

på vägen. Pfft. Min personlighet känns lika härlig som

typ gröt just nu. Om man bortser fr att jag agerar drama

queen över alla livets situationer.

Pffft. Det är måndagen. Allt är höstens fel.

Nej, jag är inte bortskämd.

Förklara lätt är rätt men svårt och hårt.

(*)

Wish me luck!

att det nästan känns viktlöst. Då är det bra med kloka människor

som visar det, istället för att bara säga det.

Ps. makes me wanna have black, shiny hair.

Lyssnar på Kapten Röd. Tycker det var roligare live faktiskt.
Mer känsla, mer glädje och mer, helt enkelt. Live ger en mer upplevelse, det blir

liksom mindre platt. Så himla skönt. Första gången på länge som jag bara var.

Lät hjärnan få en gnutta semester. En, nu i efterhand, alldeles för kort sådan.

Ibland önskar jag att jag på något sätt kunde förklara vad jag känner men det finns

inga synonymer till det. Inga ord som räcker till eller skapats till det jag känner. Så himla

underligt. Som när man tittar på någon, tänker säga något och öppnar munnen men ångrar sig.

Gör likadant igen, och igen tills personen reagerar. Då får man fram ett "asså" och sedan ångrar

man sig. Att man ens har påbörjat det man tänkte säga för det finns inget sätt att formulera det.
Och nu måste man försöka.

Hela mitt liv känns som en osagt replik med en felformulerad mening.

Är ni med? Att det inte riktigt går att förklara. Det verbala språket är alldeles för fattigt.

Inga metaforer är träffande och inga liknelser är nära nog. Trycket. Bara oorganiserat.

(1, 2, 3, 4, 5 och 6)


Kanske, kanske börjar suget att skapa bli lite mer än prestationsångesten som har legat
och tagit plats. Kanske, kanske ska jag våga leka lite med kameran snart. Kanske, kanske

ska jag måla lite. Kanske, kanske kan jag kväva prestationsångesten. Låt oss hoppas.

Annars - som tur är - kan man alltid njuta av andras vackra verk.

(source)

Hm, känns som om jag kanske skall hålla mig 
till inlägg om keso...

Sitter här och fryser, borde vira in mig i mitt duntäcke och drömma mig bort.
För att drömvärlden min är så himla mkt mer fantastisk än min verklighet?
Om så vore. Jag drömmer mest om krig, slagsmål, pyromaner och om
att jag själv blir jagad. Fast iofs om jag drömde om lycka kanske jag

skulle gråta när jag vaknade och insåg att ingenting var sant...

Det säger sig själv att något är skevt när man börjar vänja sig

vid obehagliga drömmar...

Jag hoppas att det bara är PMS  som pratar men åh, vad mitt hjärta

känns tungt. Jag känner bara hur jag upprepande ggr tänker negativa
ord i huvudet. Det låter som en LP-skicka med hack i - fel, fel, fel, fel.

F E L .

Jag vet egentl inte varför jag är så arg på mig själv men någonstans

på vägen har jag gjort allting fel. Ja, fya mig, jag har lyckats ta mig

igenom både familjebråk, skolexamens och jobbprojekt. Min besvikelse

känns ju såå befogad. Och ändå känns det som om lyckopiller vore en

realistisk lösning. På samma gång som om jag är tillräckligt 'stark'
att klara av var dag ändå. Blev måndag till fredag? Blev dag till natt?

Sprang tiden ifrån dig som vanligt? Hann du inte med? Grattis, du

klarade hela dagen igen. Som om man har ett litet AA-möte i hjärnan

med det hoppfulla uttrycket: En dag i taget. Ett fantastiskt litet mantra

eller en manipulativ liten vitlögn. Så länge den fungerar, eller hur?

Jag har läst att det kan vara bra att ha koll på sin menscykel så att man
kan vara beredd på när man skall få PMS. Så att man vet varför man känner

sig sämst i världen och som en onödig plastbit liggandes i naturen som aldrig

kommer att försvinna. 400 år av onödighet och ta plats utan anledning. Men 
den känslan bör ju lätta om man vet att det beror på ens hormoner.

Jo tjena, nog för att man har haft detta besök regelbundet (nåja) i ca 9-10 år
men jag är lika oförberedd varje gång. Ja, jag chockas av mina reaktioner
lika mycket som pojkvänner förmodligen gör. Och på samma gång som det
inte hjälper när de säger "Nämen, Har du PMS nu igen, stumpan?"
hjälper det garanterat inte om jag tänker: "Hoppsan, nu hatade jag
mig själv igen, måste vara PMSen som spökar...".
Tankarna är ju fortfarande där, inte sant?

- Vanlig. Läskig och smaklös.

- Ananas. Minns den som aningen för söt.

- Hallon. Inte ok med kärnorna.

Äpple och Päron. En favorit.

- Fetaost och oliver. Över förväntan.

I want...

A long, black skirt of lace just like that.

A man that makes me blush and can give camera tips.

Delicious food I can cook/be offered, eat all week long and  share with friends.

Have really shiny hair.

Fix my old tattoo, get a new one AND travel somewhere. A breathtaking place.

Be able to take gorgeous pictures like these.

And last but not least.

(1, 2, 3, 4, 5, 6 n' 7).

It is just refreshing when men are sexual suggestive and objects.

I didn't even think that humping could be a nice dance move, haha - so enjoy: 

Efter gårdagens inspiration unnande jag mig kaffe, blodapelsinjuice

och äggröra m. skinka och solrosfrön till brunch. Mumma!

Funderade på om jag skulle hetsa en vän av något slag för kaffe, stan
och lite skvaller. Men vi får se. Tänkte först fortsätta vara mysig.

- Genom att sätta mig på mitt soliga tak och njuta av sommaren.

I love new ideas like this - When you want to have a more loving breakfast:

( * )