Lyssnar på Kapten Röd. Tycker det var roligare live faktiskt.
Mer känsla, mer glädje och mer, helt enkelt. Live ger en mer upplevelse, det blir

liksom mindre platt. Så himla skönt. Första gången på länge som jag bara var.

Lät hjärnan få en gnutta semester. En, nu i efterhand, alldeles för kort sådan.

Ibland önskar jag att jag på något sätt kunde förklara vad jag känner men det finns

inga synonymer till det. Inga ord som räcker till eller skapats till det jag känner. Så himla

underligt. Som när man tittar på någon, tänker säga något och öppnar munnen men ångrar sig.

Gör likadant igen, och igen tills personen reagerar. Då får man fram ett "asså" och sedan ångrar

man sig. Att man ens har påbörjat det man tänkte säga för det finns inget sätt att formulera det.
Och nu måste man försöka.

Hela mitt liv känns som en osagt replik med en felformulerad mening.

Är ni med? Att det inte riktigt går att förklara. Det verbala språket är alldeles för fattigt.

Inga metaforer är träffande och inga liknelser är nära nog. Trycket. Bara oorganiserat.