Hm, känns som om jag kanske skall hålla mig 
till inlägg om keso...

Sitter här och fryser, borde vira in mig i mitt duntäcke och drömma mig bort.
För att drömvärlden min är så himla mkt mer fantastisk än min verklighet?
Om så vore. Jag drömmer mest om krig, slagsmål, pyromaner och om
att jag själv blir jagad. Fast iofs om jag drömde om lycka kanske jag

skulle gråta när jag vaknade och insåg att ingenting var sant...

Det säger sig själv att något är skevt när man börjar vänja sig

vid obehagliga drömmar...

Jag hoppas att det bara är PMS  som pratar men åh, vad mitt hjärta

känns tungt. Jag känner bara hur jag upprepande ggr tänker negativa
ord i huvudet. Det låter som en LP-skicka med hack i - fel, fel, fel, fel.

F E L .

Jag vet egentl inte varför jag är så arg på mig själv men någonstans

på vägen har jag gjort allting fel. Ja, fya mig, jag har lyckats ta mig

igenom både familjebråk, skolexamens och jobbprojekt. Min besvikelse

känns ju såå befogad. Och ändå känns det som om lyckopiller vore en

realistisk lösning. På samma gång som om jag är tillräckligt 'stark'
att klara av var dag ändå. Blev måndag till fredag? Blev dag till natt?

Sprang tiden ifrån dig som vanligt? Hann du inte med? Grattis, du

klarade hela dagen igen. Som om man har ett litet AA-möte i hjärnan

med det hoppfulla uttrycket: En dag i taget. Ett fantastiskt litet mantra

eller en manipulativ liten vitlögn. Så länge den fungerar, eller hur?

Jag har läst att det kan vara bra att ha koll på sin menscykel så att man
kan vara beredd på när man skall få PMS. Så att man vet varför man känner

sig sämst i världen och som en onödig plastbit liggandes i naturen som aldrig

kommer att försvinna. 400 år av onödighet och ta plats utan anledning. Men 
den känslan bör ju lätta om man vet att det beror på ens hormoner.

Jo tjena, nog för att man har haft detta besök regelbundet (nåja) i ca 9-10 år
men jag är lika oförberedd varje gång. Ja, jag chockas av mina reaktioner
lika mycket som pojkvänner förmodligen gör. Och på samma gång som det
inte hjälper när de säger "Nämen, Har du PMS nu igen, stumpan?"
hjälper det garanterat inte om jag tänker: "Hoppsan, nu hatade jag
mig själv igen, måste vara PMSen som spökar...".
Tankarna är ju fortfarande där, inte sant?