Jag och min hemstad har en oerhört dramatisk relation.
En hatkärleksrelation, kan man säga.

Född och uppvuxen på en och samma plats gör att staden känns

minst 3 ggr så liten än vad den egentligen är. Man känner till varenda

litet hörn, besökt varenda café triljoner ggr och fler kommer det att bli.

En oerhört familiär stad där lördagseftermiddagarna i city tillhör barnvagnarna

som ockuperar rulltrapporna. Kvällarna tas då över av de unga som längtar efter

tvåsamheten på dansgolvet på samma, gamla vanliga discogolv. Och varenda en

fortsätter förvånas över att nätterna alltid stänger 02. På söndagen är torgen tomma

och man undrar vart alla håller hus, de som var överallt dagen innan...

Staden är så familiär att våldtäkterna innan spöktimmen bara ökar och ökar.

En tyst överenskommelse görs och alla damer rekommenderas att inte gå själva efter

mörkrets infall. Så alla parker förbli kolsvarta och tomma. Alla klagar på köerna,

cyklisterna äger staden och alla dess övergångsställen. Gott och kort kan man

säga att det är en liten stad som drömmer om att bli större.

Det är en stad som drömmer om att synas. Vars stolthet redan syns.

En stad som är svag för konst. Staden har ett stort, charmigt slott placerat mitt i stan.

Som funnit där sedan 1400-talet. Som är vackert både på insidan och utsidan.

Som är omringat av en lång, mörk å. Som i en saga. Ovan ån finns en stor och rar

bro med fina, paris-inspirerade lyktor. Staden har neon som är en vision om

storstadsdrömmen. Klubbarna är smart placerade vid vattnet som lovar om vackra utsikter

i solnedgångar på uteserveringarna. En stadspark med perfekta planteringar i

färgstarka kombination.

Vem som helst kan ta sig var som helst. Buss, bil, cykel och gå.

Man kan gå hur långt eller hur kort som helst. Ingenting är omöjligt. Det är en stad som

hittar på saker. Som har en julkalender i Rådhusfönstrena, olika events till olika personer.

Som alla gillar att umgås och njuta. Staden har hundra caféer och restauranger och det

är alltid lika svårt att välja. Och man vill alltid ha något nytt. Och saknar det som stänger

igen. Oavsett hur blyg man är så kan man alltid, alltid diskutera vädret med

varandra.

Det är en stad som är förtrollande vacker, både på sommaren och vintern.
Det är en stad som har allt men något som fattas. En stad med ambitioner.

Jag tror det kan bli någonting bra av denna stad och om jag inte hade vuxit upp

här och hunnit tröttnat, hade vi nog älskat varandra mer passionerat. Just är

denna kärlek mer att vi tar varandra för givet. Vi har alltid funnits där för

varandra och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Staden jag bor

i är en stad man alltid kan komma tillbaka till. Ens hemstad finns alltid i ens

hjärta även om man drömmer om att bli större.