Hm. Hur väljer man en plats? Någon plats som får en att tappa andan.
Nästintill som en fantasiplats. Som finns på riktigt och man kan inte

sluta att fascineras. Så som med Las Vegas och Grand Canyon.
Wow.





Fast mest av allt skulle jag nog vilja gå längst med memory lane.
Besöka Costa del Sol och kunna berätta för någon jag tycker om, 
om allt jag minns och om hur allt är förändrat. Men fint ändå. Se,

visa, minnas och förvånas av La Cala, Puerto Banus och Gibraltar.

(1,2,3-4)

Jag drömmer om något fint, vaknar av mig själv och upptäcker hur otroligt skön min säng är.

Täcket är fluffigt och omringar just precis som det ska. Att stiga upp känns inte det minsta tungt

och jag unnar mig en lyxfrukost. Hemmagjord fruktsmoothie, äggröra och givetvis en

lyckad kopp kaffe. Inklusive påtår. Åh. På taket. I solen och en mycket underhållande

bok framför näsan. Hinner med en fika med en god vän som ger kloka råd och

får en på så himla gott humör.

Vidare hamnar jag vid någon härlig strand eller sjö och bara njuter. Av bad, av solandet,

av fågelkvitter och av goda picknickmackor och termoskaffe. Man njuter hela dagen.

Står och sminkar mig när tanken slår mig vilken tur man har och vad glad jag är denna

dag. Ut genom dörren för att äntligen äta middag. En middag som får smaklökarna att

purra av lycka. Någonstans på vägen sätter jag nästan en tugga i halsen av skratt.

Som förvandlas till garv och avslutas till något underligt hucklande. Innan middagens slut

har jag hunnit poängtera hur gott allting är, hur trevligt vi har det och slagit den närmsta

bordsherren på armen ett x antal gånger.

Somnar sedan pytteytte utmattad och jättemkt mera supernöjd.

Jag har lite svårt att titta på bilder fr när jag var liten. Då det känns som om jag

har tappat bort den lilla fröken på vägen. Men det blir väl så. Alltför många motgångar när

man är alltför ung, skapar cyniska youngsters. Minns inte heller särskilt mycket fr min

barndom på gott och ont.

Det jag vet är att många stunder kändes som små härliga äventyr! Att ha vattenkrig m. sin 
bästa vän/kusin. Att följa efter sin storasyster för att man så gärna ville vara med och leka.

Jag trivdes mycket bra med mina barbiedockor eller en spegel att sitta och prata framför.
Narcissistiskt...? Jag vågade prata med alla. Jag kunde säga Hej till någon och i andra stunden

var jag hembjuden på fika hos denne. Något mina föräldrar inte direkt älskade. Att jag var

hemma hos främlingar. Hehe. Eller att det händer flera gånger. Både i Sverige och i Spanien.

Men jag kunde nog känna av vilka som var goda. Får vi hoppas.

Jag tyckte det var jättetråkigt att min storasyster aldrig ville umgås med mig
och alltid tyckte jag var i vägen, var för liten och allmänt jobbig. När hon väl

ville leka med mig (Åh, så glad jag blev!) tog hon mina barbies oskuld eller lurade
mig att hennes personlighet hade blivit övertagen av häxa. Jag grina så jag skrek.
Jag trodde att min coola storasyster hade blivit en elak häxa.

Dock var hon (och är fortfarande) väldigt överbeskyddande. När mina klasskamrater

retade mig för att jag gick jättekonstigt (en helt annan historia), inte var som dem och

inte ville umgås med mig, så skällde hon ut dem. När jag lekte m. barbies med spanjorska

(eget teckenspråk!) och hennes vän tyckte jag var töntig. Då började storasystern

bråka med dem. På svenska. Och de på spanska. Tills min syster sprang t en av deras
mammor och sa: "Tu hija es una puta". Slå upp det på google ;)

Envis som få var jag också, om jag inte gillade ost, ja då gillade jag inte ost!
Inte ens om någon bad mig smaka, inte ens om mormor petade in en ost i min mun
för att man skall iallafall smaka allt en gång. Jag vägrade svälja den. Och ni vet ju
vad som händer med ost som blir varm....

En mycket liten Jules.

Berätta om en utav dina favoritböcker.


En av mina favoritböcker är Spionen jag älskade - Eleanor Philby.
Läste den första gången när jag var tonåring. I Spanien. Den stod

i bokhyllan. Utan något tjusigt fodral, enbart brun och sedan guldraden

på bokryggen. Och titeln lät så spännande. Jag som älskar James Bond!
Så jag tog fram den utan att veta vad den handlade om och lät den föra
mig genom Europa under 60-talet. Fick läsa om deras liv i Beirut, i kyliga
Moskva och många av de stunder då de befann sig på helt olika platser. Om

mystiska män som besökte deras hem och frågade Eleanor underliga frågor

om hennes make, Kim. Som inte berättade mycket om sitt arbete.

Framförallt fick jag ta del av den kärlek de hade för varann. Alla de brev som det

skrev till varandra. Om hur de saknade varandra, ville sitta bredvid varann på

balkongen och att snart, snart skulle de få vara tillsammans igen. Fantastiskt

vackra brev. Med poststämplar att vilseleda andra spioner av olika slag.

Handlar om den sidan av Europa som aldrig är officiell, när länder spionerar på

varandra och även om den kärlek vi alla drömmer om. Som tyvärr möter en

del motgångar. Den är dock en aning lättläst numera, när jag har läst den som

äldre. Kanske skulle den vara mer underhållande på originalspråket numera?

Verklighetsbaserad. Som en romantisk James Bond i hemlighet.

Berätta om ett fotografi som någon annan har tagit på dig.



Jag går gärna. Överallt. Ännu hellre i medelhavsländer. Lunka, lunka förbi färgglada buskar
som anses vara ogräs. Se alla höga palmer och hur bladet svajar lugnt på toppen. Katter som

springer förbi och gömmer sig bakom en, såklart, felparkerad bil. Mopeder som kör förbi i dunderfart

och 8 av 10 fallen tutar. Känna solen steka på axlarna. Alltid ha en flaska vatten med sig till hands.
Trots att man inte ens gillar det. Än mindre ljummet. Sina coola solisar på nästippen. Fundera på

hur varmt kan det bli egentligen och är jag framme snart? Titta på alla husen, med citronträden eller
nannas som piskar mattor. Börja känna havsbrisarna mer och mer, Börjar känna doften av havet och

börjar se det blåa starkare och starkare. Ja, man är alldeles strax framme. Framme vid stranden =)

Foto: Elin

Mina bilder.

Av ett väldigt betydelsefullt hus i Spanien. Som sitter på spegeln i hallen.
Albert Watson-tavlan fr fotografiska ovanför matbordet. Och den här:

Min platspåse som sitter uppe på min garderobsvägg. Fick en T-shirt fr NY av Pappa

som låg i denna påse. Jag tyckte påsen var så cool att jag var tvungen att

spara den. Värför inte sätta upp den? Sagt och gjort. En del av mitt fiffiga jag,

som aldrig vill slänga saker och som kan tycka saker är så fina som ingen annan

tänker på. Ännu bättre blir det om jag har fått det i present.

Så himla fin jul!

Hann ju inte med min lilla egna julkalender ajjabajja.

Dock jag ju berätta om en person som jag saknar ändå.
Jag saknade min syster i jul då det var första gången hon

stannade kvar i England vid juletid. Tack och lov kommer

ju julen varje år så fler chansen finns ju.

Annars lyckades jag och min mor riktigt bra med att fira jul. 
Åt massa julmat framför Kalle Moraeus och hans vänner.

Sedan på kvällen bytta vi fina, fina julklappar.

Dagen innan åt jag minst lika mycket och firade med min far.
Lika mysiga klappar och julkola som idag blev en del av min frukost.
Borde kanske ha stannat kvar hos moder min, tänk er hur mkt julmat

som finns kvar där....

Vill gärna ha mer jul =)

Inte så mycket men lagom rörigt ändå. I min väska finns alltid:

- Plånboken (Som ser ut som ett vykort, signerat av en Julia, från H&M).

- Nycklar (men ja, min vaktmästknippa på en lång kedja).

- Mobilen (Skandal - ingen iphone utan en begagnad lur med för mkt vinspill på sig).

- Mynt (som av någon anledning bara läggs så smidigt utanför portmonnän).

- Läppglans, läppstift (Man vet aldrig när läpparna blir russin).

- Tamponger (Paniken om det inte liggar iallafall en längst ned i väskan).

- Kvitton (huller om buller fr bolaget, ICA, massa caféer och Rut).

- Tuggummi (Dämpar min borde-inte-äta-godis-varje-dag-ångest).

- Stockholmsbussremsor (Oftare än det lokala busskortet, hm).

Bom bom bom - Living Things. Det har varit en av mina favoritlåtar sedan

jag var 16, 17 18 och hela vägen tills nu. Ingen story bakom bara ett helt

perfekt beat. En låt med pondus.

Kaoset som uppstår i huvudet när detta kommer på tal. Vad kan jag drömma?

Vad vill jag drömma? Jag vågar inte det. Jag tror nog inte tillräckligt än. Fast jag vill.

Och egentligen ska det ju vara roligt. Som en liten morot. Som en lek. För om jag inte

skulle panika så himla mkt om det. Utan göra som man gjorde som när man var barn.

När man lekte att man redan var där. Lite mindre rädd och mycket mera hoppfull.

Då skulle jag nog bo i Spanien. Ha en hund eller två, äta all medelhavsmat och ändå vara nöjd

med min kropp. Jag skulle skratta mycket. Och bjuda vänner på vin, mat, film, dans och umgänge.

Jag skulle tycka det var kul att motionera innan frukosten och så smidigt att bara glida genom trafiken

på en liten moped. Le varje gång jag såg turister och sucka varje gång de var i vägen. Eventuellt en man

vid sidan om som varken kvävde eller förminskade mig på någotvis. Vi bara lyckades påminna varandra

om vilka fantastiska människor vi är var för sig, och hur glada vi är att vi funkar ihop. Vi lyckades

kombinera samman två liv. Inte till ett, utan till tre. Jobbmässigt uppskattar jag variation och flexibilitet

oerhört.  Gärna att man kan få fila på olika saker under samma tidsperiod utan att det blir

pannkaka av det. Eller att man växlar mellan uppgifterna.

Jag skulle vara mer tillfreds, mer optimistisk och lärt mig att lita mer på min omgivning.

Ta lätt på saker och vara tacksam för allt. Kanske en lite bohemtant med ett new age-tankesätt.

Eller varför inte det som en främling en gång sa; Bo i Los Angeles bland palmer och sol,

få tala både engelska och spanska medan man jobbade på ett hundcenter. Det vore inte fy skam

heller. Verkligen inte! Och det sa han bara huxflux. Som om det var sjävklart. Och det var jättefint.

Konstigt nog, har jag ännu inte fått in något av median. Men det blir nog automatiskt med på ngt hörn.

Det är bara med på någotvis, Någonting jag bara gör ändå. Om jag inte jobbar med Photoshop, så ritar

jag. Ritar jag inte så klipper jag videos. Klipper jag inte videos, så skriver jag. Och skulle jag inte skriva

så skulle jag nog mixa musik. Ett slags själsligt uttryck som bara måste vara med i mina framtids-

drömmar. Som hobby eller yrke spelar just nu mindre roll. Bara jag slipper ångesten omkring den.

Eller får man den på köpet?

Annars vet jag ju att jag saknar att pendla. Det var så skönt, i alla fall nu när man är ung. Kunna

lyssna på musik innan man kom till sin destination, sova eller läsa. Kanske bara titta ut genom fönster

och bara tänka, tänka, tänka. Eller inte tänka alls och bara njuta av allt man ser. Känna pirret i magen

för att snart ska jag få lära mig mer, se ett klipp med inspiration eller fråga om det ena och det andra,

och hinna få längta tills nästa vecka.

Fast mest av allt vill man ju bara vara frisk och glad. Oavsett om

man drömmer, leker, hittar på eller bara är realistisk.

(Sources: Jag, Tina, Tattoo, Karishma, Oracle and FamousDogs)

Den klassiska bikersjackan fr H&M som alla hade. Den bodde jag i så mycket. Dag in och dag ut.

När den var nyinköpt kände jag mig så himla fin i den. Äntligen! En sån cool skinnjacka.

Det var det första jag köpte efter mitt uppehåll fr H&M när det visade sig att de hade barnarbete

ang. bomullen. Jag försökte dämpa ångesten med att det i alla fall gått drygt ett halvår sedan

sist och att den inte var så mycket bomull i den. Host host. Efter ca 2 år började "skinnet/plasten"

att släppa på armbågarna och handlederna. Jag kunde inte släppa taget om den. Så fram kom

textil-limmet. Tills jackan bara smulade. Då satte jag mig framför Sex and the City och kapade

av ärmarna, limmade kanterna och sydde för hand. Det tog sin lilla tid men numera är den

älskade jackan en kär väst istället.

Inatt drömde jag en dröm. En dröm som måste bli film! var det som
väckte mig. Ja, så brilliant och stark kändes den. Att den måste skapas.

Denna dröm måste finnas till. Den måste skrivas ner.

Den måste få leva. Den måste få bli film.

Sedan på morgonkvisten.

Då mindes jag den inget mer.

Så man har hamnat på efterkälke med julkalender, hörni. 
Vi får väl se om jag kommer ikapp eller kör luckorna ända in i 
februari, hehe. Nåja, tillbaka till denna.

Ni får ett stycke favoritbilder istället. Så ser ni hur jag gillar bilder med 
mycket liv i, eller djup, detaljerade former och människor. Även svag

för vackra linjer och muskler. Det gör sig på bild. Jag har nog fler "åh"-bilder

på externa hd:n men dessa raringar ligger på laptopen. Jag fastnar sällan

för miljöer om de inte har vackra ljus och färger. Albert Watson är duktig.

Terry Richardson ibland, när de inte känns alltför billiga och förutsägbara.

Steve Bloom imponerar med sina simmande elefanter, hoppande hajar

och gorillor som känner på regn. Kan titta på bilder hur länge som helst.

Sedan värmer det ju en aning när man lyckas ta en bild man själv

tycker om.

Källor:

Från botten av mitt hjärta: 


Såg detta halsband för flera år sedan och fortfarande...
..Åh... Älskar detta halsband så mycket.

Åh, vad det är vackert!

Berätta om bloggarna du läser.


Oj, oj och oj! Var ska jag börja? Eftersom att jag sitter framför

datorn hela dagen, och nätterna (eh, jag vet...Skulle behöva en

aktivitetshobby, hehe..) så läser jag många bloggar. Jag följer

dem inte slaviskt varje dag, men om vi säger så här, bloglovin' har

underlättat mitt läsande oerhört. Jag är mkt svag för olika tumblr

eftersom att jag älskar fotografier. Annars varierar mina favorit-
bloggar i perioder. Just nu gillar jag dessa extra mycket:

Lättsam med bilder som folk skickar in
med olika bekännelser av olika slag, Vi tar en titt:



Sandra1

Denna blogg har vuxit mer och mer i mina ögon. Hon har en superfin webbshop, ritar
helt gudomligt, har en partner som målar också, Tar fina bilder, bloggar ofta och man
kan skumma igenom hennes texter. Det jag saknar är mer bilder på henne själv då jag 
tycker hon är så pass inspirerande.

Det är skönt att hon inte hymlar med känslor hon har.
Trots hennes fantastiska framgångar, otroliga talanger och ambitioner så har hon så mycket
tvivel och osäkerhet gentemot sig själv. Man känner igen sig. Hoppas hon kan lätta på pressen.
Dessutom lockar hon ut ens egna lust att skapa. Älskar hennes in progress-bilder. 

Sandra2

Hur kan man inte älska denna kvinnas inlägg? Hon är en framgångsrik bloggare av självklara 
anledningar. Hon skriver texter som blöder igenom skärmen, Fotar fotografier med färger

som lyser och lever i en stad som aldrig sover. Alla har nog en liten crush på Niotillfem.

Andra lyckopiller t bloggar:



Tattoos - Tatueringar att dö för, inspiration att andas.

MickiForni - Kvinnan kan sätta ord på allt
mellan kärlek och hat. Respekt.

Nadia - Barndomsvän som numera bor i Paris.
Fann hennes blogg nyligen. Hurra!

Lina - En mörkare blogg där ångesten existerar, likaså ifrågasättandet och ärligheten.
Stark, så stark människa. Ibland för sitt eget bästa. Så himla öppen. Tyvärr hinner jag
inte med i hennes bloggtakt, haha. Ligger alltid 15 inlägg efter typ...

Anna - Konstnär med pondus. Så duktig, stolt och glad.
Hon kombinerar allt så bra. Sött och tufft. Smart och roligt.

Plus färger och former åt alla håll. Åh!

HotelCali - Tumblr med fina bilder.

Berätta om vem du var för ett år sen.

Ni har väl lärt er vid det här laget, att allt sånt där är så abstrakt

för mig. Var, när och hur gick gränsen? Jag skiljer ofta åren utifrån

hårfärger, sällan utifrån känslor och situationer eftersom sådan ofta är

återkommande. Dessutom har jag svårt att se stora skillnader på mig

själv från hur jag var när jag var 15 år/när jag 18 år/nu. Jag minns

inte så mycket. Trist egenskap hos mig själv. Allt bara grötas ihop.

Det jag dock kommer ihåg var att jag var så less. Så himla, himla

less på vintern. Den var ju så lång. Det var ju så kallt. Det var så grått.
Hela miljön bara var blixtstilla och alla var tvungna att leva på. Trots kylan.
Och ingen sol på flera dar. Nätterna kändes som de tog över. Ingenting man
bar var varmt nog. Nej, man vill bara lägga sig ner på den kalla marken

och ge upp. Gråta floder och be någon ändra klimatet. Så kände jag.

Så varje dag denna höst och vinter, har jag varit så tacksam att var dag

har varit snöfri. Än så länge.

Jag hade även ett av mina absolut bästa nyårsaftnar jag någonsin har haft.
Och jag som alltid har sådan oro i för denna dag (även i år..). Kvar fr de ggr

de har firats på landet, eller ritat/stått själv på tolvslaget. Förra nyår dock
var det finmiddag hos ett par vänner. Maten var god, vinet slank ner
och vännerna log. Vissa dansade på stolarna och andra applåderna till.

Annars var jag nog mer orolig över min tillvaro och hur den skulle bli. 
Visste inte vad jag ville bli, vad jag ville göra, vad som skulle hända.
Vem jag ville vara. Mycket grubblerier p.g.a. socialpsykologin och den

varseln som skedde på jobbet. Även en kurs jag skulle börja, som jag

anade skulle vara för svår, gav ågren i hjärtat. Allt var mycket tungt 
förra vintern. Jag visste ingenting alls och alla gjorde så mycket. Jag

kände mig mest som 14 år och förvirrad. Önskade av hela mitt hjärta

att jag skulle orka 2011 och resa som under 2010. Jag reste inte lika
mycket men nog orkade jag året. Början av året, höll mina vänner upp
mig omedvetet. De ville fika, de föreslog gruppfrukostar och de sa att

allt skulle lösa sig. Efter att jag hoppade av den svåra kursen och
började på en underbar kurs, fick möjligheten att pendla så blev
året lite, lite bättre. 



Nyår 10/11.

Så detta år har jag lärt mig jättemycket, oroat mig minst lika mycket
och blivit lite, lite starkare.

"Att älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan".

Det ärr ett av mina favoritcitat (Jag är en samlare på ord). Och om jag gör. 
Beundrar så många att jag inte vet vem jag skall välja här...

Mina starka vänner, Människor som kan dansa, Raoul Wallenberg, min mamma,

människor som flyttar till andra länder, människor som överlever, människor som

hjälper andra, de som vågar älska, kockar, egenföretagare, de som väcker tårar till

liv genom film, genom böcker och genom blickar, konstnärer, Människor som kan få en

att skratta. Ja, ni ser. Hur skall jag välja?

Så jag nämner en kär liten (nåja) idol som har imponerat mig år efter år efter år.
Madonna.

Det började väl någonstans strax innan små stjärnorna i vår stadspark.
Som den lilla modiga teaterapan jag var, skulle jag självklart vara med.
Jag älskade adrenalinkicken och fjärilarna i magen man fick av att stå

på scen och att vara i centrum. Så med blonderade lockar, knallröda

läppar och perfekt målade Madonna-ögonbryn, gjorde jag entré på scen,
framför en mängd människor med låten Vouge.


Efter denna stund har Madonna alltid varit helt fantastisk i mina ögon.
Sådan pondus, sådan närvaro, sådan disciplin och sådan talang.
Album efter album har hon skrivit låtar som har nått mitt hjärta varje gång.

Musik som vägleder, ger tröst, ger mod och ger hopp.
Push, Ray of light, frozen, little star, die another day, 
what it feels like for a girl, Express yourself...
Älskar nog alla album och hur de kan ge mig 
Lite extra självkänsla. Hennes ord känns så

autentiska för mig.

Så när hon väl kom till Sverige 2009 så var det givet. Jag var bara tvungen att se henne

- jag måste se henne! Och ja, trots regn, åska och alldeles för kalla fötter så kom uppehållet.

Och så gjorde Madonna entré  på scen, framför en mängd människor med låten Welcome to the

Candy Shop. Hela showen var helt magisk och när hon uppträde med Vouge började jag

storböla. I just den stunden kände jag bara hur imponerad jag blev av allt. Vilken stor

förebild hon ändå var för mig, hur jag älskar upplevelser som dessa och hur jag bara insåg

att jag på något vis vill kunna få en annan människa att känna som jag gjorde då. Kunna

förmedla en känsla genom just alla sinnena med hjälp av rörlig bild. I den stunden var det

som om jag visste jag ville göra musikvideos. Att jag verkligen ville göra film. Eller att jag
ville skapa känslor.

Även om jag inte vet hur, eller tror tillräckligt, eller ens tänker på det fullt ut.
Så var den en sådan fantastisk känsla. Att få känna hopp.



Åh, helt plötsligt kändes Madonna som helt rätt val.

(1-2, 3, 4, 5, 6)

Jag har lite svårt för att bara välja en just nu. Jag har ett par vänner

som jag har hållt kvar med ett fast järngrepp. Gänget. Det behövs

inget mer för de, vi, är gänget. För mig.

De behövs alla av olika anledningar. Gemensamt för alla är att alla är

fikajunkies utom denna värld. Ingen av oss kan sluta prata. Haha! Och alla

är så sjukt ambitiösa. Allihopa har hundratals talanger och är så sjukt begåvande,

att min stolthet inte går att beskriva. Jag hoppas alla blir världens lyckligaste, för

de förtjänar dem.

Vissa av dem är stora inspirationskällor för mig då de tar livet med en klackspark,

aldrig får snedfyllor och alltid ler. Många av mina vänner, när de tar sig an något,

så ser de till att det blir perfekt. Det är så himla imponerande. Elin, Sofia och Madina.

Tre små vädurar. Allt de rör vid blir till guld. Mer eller mindre.

Andra flyttar utomlands och bygger upp ett till liv. Som de gärna får berätta massvis om.

Jag slutar aldrig tröttna känns det som. Berätta om livet som reseledare, berätta om

Sydamerika eller berätta om det norska språket. Fascinationen.

Vissa av dem har man känt så pass länge att de alltid förstår en, man behöver

inte förklara. Den lättnaden betyder mycket för mig. Dessutom tror jag att de flesta av

oss har dragits till varandra för vi har alla en svaghet och styrka som vi känner igen oss i.

Alla vi har mött så många motgångar som små som gör att vi känner igen oss i varandra

och hjälps åt och ge stöd, trots att ingen vågar be om det. Vi ger det ändå. Det är så himla

fint. Och att de har funnits i mitt liv så himla länge, och valt att stanna kvar, det betyder

obeskrivligt mycket för mig. Med tanke på att jag alltid förväntar mig att folk skall gå.

Men inte gänget, inte. De har stannat i 11 år, 8 år, 6 år och 2 år. Man tackar, man tackar!

Det bör firas med en fika =)

Jag och min hemstad har en oerhört dramatisk relation.
En hatkärleksrelation, kan man säga.

Född och uppvuxen på en och samma plats gör att staden känns

minst 3 ggr så liten än vad den egentligen är. Man känner till varenda

litet hörn, besökt varenda café triljoner ggr och fler kommer det att bli.

En oerhört familiär stad där lördagseftermiddagarna i city tillhör barnvagnarna

som ockuperar rulltrapporna. Kvällarna tas då över av de unga som längtar efter

tvåsamheten på dansgolvet på samma, gamla vanliga discogolv. Och varenda en

fortsätter förvånas över att nätterna alltid stänger 02. På söndagen är torgen tomma

och man undrar vart alla håller hus, de som var överallt dagen innan...

Staden är så familiär att våldtäkterna innan spöktimmen bara ökar och ökar.

En tyst överenskommelse görs och alla damer rekommenderas att inte gå själva efter

mörkrets infall. Så alla parker förbli kolsvarta och tomma. Alla klagar på köerna,

cyklisterna äger staden och alla dess övergångsställen. Gott och kort kan man

säga att det är en liten stad som drömmer om att bli större.

Det är en stad som drömmer om att synas. Vars stolthet redan syns.

En stad som är svag för konst. Staden har ett stort, charmigt slott placerat mitt i stan.

Som funnit där sedan 1400-talet. Som är vackert både på insidan och utsidan.

Som är omringat av en lång, mörk å. Som i en saga. Ovan ån finns en stor och rar

bro med fina, paris-inspirerade lyktor. Staden har neon som är en vision om

storstadsdrömmen. Klubbarna är smart placerade vid vattnet som lovar om vackra utsikter

i solnedgångar på uteserveringarna. En stadspark med perfekta planteringar i

färgstarka kombination.

Vem som helst kan ta sig var som helst. Buss, bil, cykel och gå.

Man kan gå hur långt eller hur kort som helst. Ingenting är omöjligt. Det är en stad som

hittar på saker. Som har en julkalender i Rådhusfönstrena, olika events till olika personer.

Som alla gillar att umgås och njuta. Staden har hundra caféer och restauranger och det

är alltid lika svårt att välja. Och man vill alltid ha något nytt. Och saknar det som stänger

igen. Oavsett hur blyg man är så kan man alltid, alltid diskutera vädret med

varandra.

Det är en stad som är förtrollande vacker, både på sommaren och vintern.
Det är en stad som har allt men något som fattas. En stad med ambitioner.

Jag tror det kan bli någonting bra av denna stad och om jag inte hade vuxit upp

här och hunnit tröttnat, hade vi nog älskat varandra mer passionerat. Just är

denna kärlek mer att vi tar varandra för givet. Vi har alltid funnits där för

varandra och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Staden jag bor

i är en stad man alltid kan komma tillbaka till. Ens hemstad finns alltid i ens

hjärta även om man drömmer om att bli större.