Ibland känner man när det är på väg, de tankar som stannar en. Som bromsar en och som hindrar ens leende att utveckla sig och bli en verklighet, som det var tänkt. Det var ju tänkt att man skall skina som solen. Vad distraherar egentligen? Är det du? Är det jag? Är det som var? Eller det som komma skall för inte är det nuet.. För nu hinns aldrig riktigt med.

Hur ofta stannar man upp och känner efter. Hur många gånger andas du dina andetag? In. Ut. In. Ut. Känner hjärtat slå i harmoni, nej, Vanligen känner man bara de slag som tar i, som får hela sängen att bulta i hundraåttio och håller ens nätter sömnlösa. De hjärtslag som trycker i bröstet och ens andetag är inte längre för att överleva utan förvandlas istället till frågande suckar om existensen överhuvudtaget. Jag vill känna nuet. Nu. Och jag vill att mitt nu skall vara längre, se med nya ögon, tänka med nya tankar och berätta med nya ord. Jag vill att mina hjärtslag skall bära en symmetrisk rytm genom livets gång.

Ett nytt nu.