Like a walk in the park

Sammanbiten min, en ond blick, håret i ansiktet och hatten
på sned. Tårna pekandes inåt och besvärade suckningar
hörs. Det är jag, gåendes på gatan, som av någon okänd
anledning tycker att denna växelverkan, oss människor
emellan, ibland kan vara aningen onödig och jobbig. 

Så vi får se om jag kanske bättra mig,
Kanske låter bli att stöna surt imorgon.
Kanske...

Your footprints

Write your comment here, sugar:

Name:
Oh Please, remember me...

E-mail: (It'll be our little secret)

Your own perfect little world of blogs:

Last but not least; comment here:

.
RSS 2.0