coffeeontheroof -

I never did grow up

Det känns som man är inne i ett breakup all over again. Och det är man ju på sätt och vis.
Träffat en människa varje dag i typ 10 månader och sen finns hen inte mer. Hen som varit
där varje dag sedan maj. Nu säger hen säger hejdå, lycka till och ha det bra, det är inte
personligt! Det gör ont. Och jag reagerar som jag alltid har gjort, personen i fråga, lägger
fram det, lite lugnt och lite i förväg. Sedan reagerar jag på mitt sätt och då tycker hen
inte om det. Det handlar liksom inte om hen längre.

Det handlar om en bearbetning för mig.

En överlevnadsprocess. Hur skall jag klara av att vara själv igen och igen och igen
och på nytt? Och så känner hen att jag drar mig ifrån, att jag inte pratar, att jag inte är
som vanligt och att jag verkar vara arg på hen. Men hejdå tillbaka, lycka till och det
är inte personligt! Det är klart du skall leva ditt liv. Du skall inte anpassa ditt liv efter mig.
Men jag måste bara veta hur jag ska orka börja om igen. Jag måste få ta sats, jag måste
backa när du är i närheten. För du kommer inte vara kvar. Då har det ju dumt att hålla fast
och bete sig som en blodigel.

Så bara att ta sats igen. Vänja sig på nytt. Det är inte så att jag inte kan vara själv.
Jag har varit själv förr, men att börja om. Reboota sig igen. Ställa om. Alltså. Det jobbet.
Och så undrar personen om man är arg på hen.

Så går man in på toaletten och gråter tårar ingen ser och lägger sig med samma
tårar. Sedan drömmer man drömmar man inte vill drömma för man skriker så högt
så man väcker sig själv. Man är rädd för att man har inkräktare i sitt liv. Människor
som inte skall vara där. Människor som är i vägen och människor som tar plats.
Sedan fortsätter hjärtat dunka i 180 för man inser att det inte är sant.

Nej, det är inte sant - för du är bara ensam, helt ensam här i sängen, på tåget,
på jobbet och hemma. Du är ensammast i hela världen och så frågar hen om
du är arg? Eller kanske t.o.m. ber dig att berätta vad du känner:

Jo, bara bra.

Tackar som frågar.

2013-02-25 @ 19:45:00 Allmänt .

Your footprints

Postat av: annasarah

Hjärtat!! jag vet hur du menar- vad du menar- jag är likadan. Jag började tex ta avstånd från honom redan första dagen- och var kall för att klarar av ett uppbrott senare. Och man driver ju iväg folk så. Men jag har aldrig klarat uppbrott, avbrott, att ändra sig för att ngn annan lämnar.

Svar: Skrev du båda kommentarerna? Svarar här iaf. Ja, det är så svårt det där att ge sig hän till sina egna känslor och reaktioner. Man är så van att ha de i schack så att när ens kontroll av känslor börjar rubbas av ex. oväntade och ouppskattade situationer då ser man ju till att försöka-ta-kommando-över-det innan allt har ens hänt. Har du tänkt att lämna mig? Då hjälper jag till på vägen strax innan så jag inte står där oberedd med alla känslor kvar helt själv som jag inte vill hantera. Och egentl vet man ju att det är sund att kunna hantera sig sj och andra när det är ledsna/arga etc. Men det är svårt. Det är konstigt det där om hur det känns som om de känslor man tycker alltid känns så flyktiga och temporära medan de känslor som man är obekväm i alltid känns eviga. Trots att alla känslor egentl är tillfälliga.

julia strandin

2013-03-10 @ 11:09:06
URL: http://annasarahs.wordpress.com

Postat av: Anonym

Och det där var väldigt bra - och sant skivet. Man tror man har inkräktare överallt. Men det är bara jag, jag, jag och så jag igen.

2013-03-10 @ 11:10:44

Postat av: annasarah

Nej skrev bara den långa! Ja visst är dte kul med tankar och känslor som an inte tror sig kunna hantera ds framkalla situationer som GER en rätt i det man känner eller tror sig känna. Också fortsätter det så. Puss

2013-05-20 @ 07:31:28

Postat av: annasarah

Men jo haha det var visst jag som skrev båda ( alla 4)

2013-05-20 @ 07:31:51

Postat av: annasarah

Men jo haha det var visst jag som skrev båda ( alla 4)

2013-05-20 @ 07:31:51