Mina ögonlock är tunga som morgontimmen runt 07. Det kittlas under dem  och inger en viss känsla av
att själva ögonen nästan är i kors. Om jag bara  väntar tillräckligt länge så har även detta sömntåg passerat
och jag möter nog på nästa tåget runt midnatt. Jag är en pendlare ända ut i fingerspetsarna, minst sagt.
Jag tittar inte in här särskilt ofta längre, och när jag väl gör det är det för att oj-ja mig och spy lite galla.
Så även denna gång. So beware.

Jag får ju liksom inte uttrycka mig helt fritt på Facebook. Delvis för att man har någon idé om att det väl-
kända forumet inte är din dagbok och att om man väl skriver av sig om sitt mörker så känns det som
om det kommer att komma tillbaka och bita en i arslet när man minst anar.  Nej förlåt, när man minst av
allt önskar. Och en annan anledning är för att en eller två eller tre bffs i cyberspace har uttryck att jag har
en tendens att verka tjatig ang. vårt svenska klimat. Så tillbaka hit, där ingen ser. Eller nåja, där ingen
avslöjar att den ser, där jag kan uttrycka min hopplöshet. Om vädret (Tänkte inkl. livet men med tanke
på längden på detta intro så tar vi bara vädret den här gången).

Alltså. Det har varit mulet i flera, flera dagar. Jag minns, om det var förra eller förrförra veckan, att jag faktiskt

såg en brandgul rund apelsingyllene sol från tåget på morgonen. Som gav hopp. Som sade Snart kommer
jag med värme, blommor och uteserveringar. Åh, det gjorde mycket det. Och så kom molnen. Och gav sig
inte av. Visst, det finns människor som poängterar att fröken, du vet väl att det skulle ha kunnat varit himla
mkt värre? Javisst serru, säger dem, nog är det värre med både -20, regn och grått slask på gatorna.
Ryck upp dig, lilla gumman.

 

Ja-a-då, de har givetvis rätt. Graderna är ändå milda, och knappt någon slask någonstans, bara en massa snö

och man hör inga människors fotspår. Alla bara tassar omkring ljudlöst på snön. två steg fram och ett steg

bak och glider av, med jämna mellanrum, på en liten dold isfläck. Täckt av snön. Tackar innerligt för det grus,

sand och salt som förhindrar att vi alla bryter lårbenshalsen under dessa månaderna. Trots det faktum att

både gruset och snön gärna fastnar under sulan.

 

Men ljuset då, det behöver vi ju. Ja, man måste ta sig ut åtminstone 10 minuter om dagen för att få i sig ljuset.
Jag vet inte vilket ljus de talar om, då ett tjock molntäcke leker himlatak och inte givit med  sig en spricka på
dagar. Det ljuset jag istället märker av, är den bländvita snön. Jajamensan.. den känns minsann långt in i
ögonnerverna  och får en att undra varför man inte har solglasögon på sig. Svaret är givet;  För. att. det. är.
vinter. Men ja det är i alla fall inte iskallt. För att vara Sverige. För att vara vinter. Bäst jag går och lägger
mig så att jag orkar gå upp med solen imorgon. Nej justja, jag menar mobillarmet.

 

 

En dag är våren här. Även om det inte känns så nu. Nu känns just nu bara mer än evigt. Om ni förstår vad

jag menar. Som om nu aldrig kommer att förändras. Som om jag dag in och dag ut kommer att gå upp
i ottan, se molntäcket som himlen, snöhavet som mark och ta tåget till jobbet. Och däremellan se dessa
pudersnö-dimmorna. Ett vintervitt land i en Narnia-saga. Fast på riktigt varje år. I norden. Varje dag bara vitt,
grått, beige och svart.